SISTA STRIDEN: allt du behöver veta om EU:s nya upphovsrätt


Illustration: Anders Lidén

Tycker du det här med EU:s upphovsrättsreform är lite krångligt? Du är inte ensam. Läs Magnus Franklins artikel i senaste SKAP-nytt så kommer du garanterat bli klokare!

SISTA STRIDEN
EU:s upphovsrätt är daterad och står inför förnyelse. Men räkna inte med en revolution, snarare en reform styrd av den digitala teknikens villkor och intressegruppernas förmåga att kraftsamla, skriver Magnus Franklin, chefskorrespondent för den juridiska nyhetsbyrån MLex Market Insight.

Ett kul experiment att testa själv: Åk ner till Bryssel, och ställ dig på esplanaden framför EU-parlamentet. Börja sprida ryktet att det är en upphovsrättsreform på gång. Luta dig tillbaka mot en pelare och glöm för all del inte att ta med en stor balja popcorn. Från väst tågar så småningom en armé franska kulturidoler in. Från öst kommer ett skepp som seglar under piratpartiets flagg. Och med Atlantens nordanvind kommer streamingtjänster från Silicon Valley i B-52:or, laddade med ett regemente lobbyist-fallskärmsjägare. Från söder kommer ingen, för tågkonduktörerna strejkar.

SEDAN SMÄLLER DET. Striden varar ett par år med avbrott för vapenvila innan ryktet börjar att gå igen, och arméerna samlas åter vid slagfälten. Men nu är det inte gamla skyttegravar som ska bemannas. När det här slaget är över ska inte en fjuttig cesse-feux– vapenvila – skrivas under där webbföretagen kanske lovar att blockera The Pirate Bay och Piratpartiet kanske erkänner att läkemedelskontraband inte är en så bra idé. Nej, nu är det ett riktigt fredsavtal. Gränserna för den Nya Upphovsrätten ska dras en gång för alla, och kriget ska ta slut – kan man hoppas.

FÖR DET RÅDER ingen tvekan om att EU:s upphovsrätt är daterad. Det har den varit länge. Fråga bara domarna i Luxemburg, som försöker lappa samman lagar från tiden då Xerox var hi-tech med dagens bredbandsuniversum. Men efter många tjuvstarter är det så till slut dags för ”den stora reformen”. Vad betyder den för då för en svensk musikskapare? Ja, att spå i glaskulan är inte en precisionssport, men målet är i alla fall klart: gladare musikälskare, upphovspersoner som får skälig ersättning och en rättvis fördelning av pengarna som strömmar in i sektorn. Verktygen som EU har tagit fasta på är nya lagar som stärker den ”inre marknaden”, alltså suddar bort landsgränser och speglar ny teknologi som streaming, fildelning och metadata.

FÖR SKAPARE AV musik och annan konst är det mestadels bra nyheter. Om skissen håller får vi mer strukturerade webbplattformar och en tydligare bild av hur och vad de betalar för innehållet som de förmedlar och tjänar pengar på. Skaparen får också en starkare förhandlingsposition gentemot mellanhänder som förlag och distributörer. Förutsättningarna för ”inre marknaden” i EU borde ge större spridning av skapelser, och mer pengar till skapare. Det sker också mot bakgrund av en mer nyanserad debatt om hur pengar fördelas i den kreativa ekonomin. Men det finns risker. Ett fokus på den ”inre marknaden” i EU befäster eventuellt dominansen av engelskspråkig massproducerad underhållning. Reformen kan även befästa flera undantag för vissa användare, som då inte heller återspeglas i royaltyutbetalningar. Det råder också osäkerhet om och hur ett nytt regelverk kommer att hantera ersättningsskalan från tjänster som webbstreaming. Den behöver under alla omständigheter omarbetas innan man hittar en modell som ger kreatörerna i början av värdekedjan en skälig andel av konsumenternas pengar. Frågan är om EU:s lagstiftare eller juristerna som skriver licenskontrakten mellan upphovspersoner och innehållstjänsterna gör det jobbet bäst? Där kommer också debattens fokus att ligga i många av förslagen som läggs fram.

DEN GODA NYHETEN för den som känner sig hemma i dagens system är att EU:s reform inte är en revolution. Kommissionen har ”komposterat” idén om att överge nationella upphovsrätter och skapa en central EU-upphovsrätt, som man har gjort med patent och varumärken. Överlag påminner de nya reglerna om dagens regelverk. Reformen fokuserar snarare på delarna i dagens system som måste anpassas till den tekniska verkligheten. Måste till exempel ett företag som sysslar med ”data mining” ha tillstånd från upphovspersonen? Dessutom har EU:s toppolitiker lovat att se över en av de stora frågorna i dagens värld: kan man stärka rättigheterna för konsumenterna som betalar för kultur ochersätter upphovspersonen, och hur omorganiseras värdekedjan däremellan mer rättvist? Trots denna relativt milda reform kommer debatten troligtvis ändå att svalla ordentligt. Då kan det vara bra att ha koll på vad som föreslås, vad som inte föreslås, och hur det hela går till i EU:s lagstiftningslabyrint.

QUO VADIS – SÅ BEREDS DEN NYA UPPHOVSRÄTTEN
När väl ett lagförslag har lagts fram av EU-kommissionen, skickas det till två institutioner: EU-parlamentet och EU-rådet. I parlamentet sitter 751 ledamöter som röstades fram i direktval i maj 2014. I rådet sitter representanter från EU:s 28 regeringar. Båda institutionerna har rätt att ändra i texten, men de måste enas om en enda text innan lagen blir slutgiltig. Från den privata sektorn sker lobbying framförallt gentemot EU-parlamentet. Regeringar har ofta en rätt stabil bild av deras egenintresse, Italien vill till exempel ha en bra deal för deras olivoljeproducenter, Storbritannien står på finanssektorns sida och Tyskland vill ha stöd för bilindustrin. Men de går att påverka, också på hemmaplan. I EU-parlamentet är det en handfull ”meppar” som sitter i kommittéer som fokuserar på olika områden, som industri, kultur, eller EU:s ”inre marknad”. Dessa personer är ansvariga för att redigera texten, med en ”rapportör” som håller i processen. De får mest uppmärksamhet från lobbyister. Det finns också andra kommittéer som har ett särintresse i en fråga, upphovsrätt kan till exempel både vara en inrmarknadsfråga och en fråga som har att göra med utbudet av kultur. Den som får lägga fram omdömen kan påverka huvudkommitténs redigering av den kompromiss som till sist läggs fram för omröstning.

OM RÅDET OCH parlamentet inte enas går lagförslaget tillbaka till en ”andra läsning”. Kommer de fortfarande inte överens går det till enovanlig process som på engelska heter ”conciliation”: 56 toppolitiker går in bakom stängda dörrar för att få till en kompromiss. Och om de misslyckas är lagstiftningen död och begraven. Under hela processen är EUkommissionen, som skrev ihop förslaget, nära inblandad. Kommissionens roll är att försvara sitt förslag. Det går också att påpeka för kommissionen när det verkar gå överstyr i parlamentet eller rådet och när ändringsförslag får ett genomslag som ändrar hela tanken bakom lagen.

UNDER PROCESSEN LIGGER alla parter hårt på för att få fram sin synvinkel. För musikskapare finns en relativt nybildad lobbygrupp, the European Composer and Songwriter Alliance. ECSA har ett breddat samarbete med journalister, regissörer, författare och dramatiker. Det var en röst som saknades när upphovsrättsreformen var en extremt polariserad fråga för några år sedan. Tidigare bestod ”musikindustrin” av skivbolag och kollektiva förvaltningsorganisationer. Nu har i stället den kreativa kärnan – kreatörerna som definierar vår samtidskultur – tagit ett kliv framåt. Och på ett mer nyanserat slagfält uppstår också oförutsedda allianser. En naturlag i Bryssels lobbybubbla är att fler röster som säger samma sak får mer gehör än närmånga som strider för ett egenintresse.

I DEBATTEN OM upphovsrätt innan 2010 framställdes ofta den ”kreativa” sektorn och konsumenter och medborgare som fiender. Musikbolagen ville suga pengar ur vanliga musikälskare, var den förenklande jargongen. Svart på vitt. Den ”digitala” sektorn var också kritisk mot musikbolagen, och hamnade i samma läger som konsumenter. Nu börjar det bli klart att den grundläggande frågan handlar om ett kretslopp av skapare av innehåll, mellanhänder som musikbolag, förlag och webbplattformar och konsumenter av innehåll – som ibland också är skapare.

ALLA KAN INTE komma överens om allt, men insikten om att det finns en viss symbios i kulturlandskapet gör att debatten blir mer ”Fifty shades of Grey” och mindre ett parti schack. Vem som vinner mest från hela projektet får vi se. Men det har skapats ett rum i mitten för att alla med lite kompromissvilja ska få det lite bättre. Och eftersom systemet och processerna i EU alltid styr mot en kompromiss, så är det enda säkra i nuläget att alla förslag som låter extrema nästan säkert kommer att sållas bort innan den Nya Upphovsrätten är spikad.

EN PROCESS MED MÅNGA SÄRINTRESSEN
EU:s upphovsrättsreform består av många mindre lagstiftningsförslag. Det gör hela processen svårare att överblicka, och ökar risken att särintressen “fångar” ett förslag, eller att olika förslag inte är kompatibla med varandra. Det är en blandning av nya lagar och politiskt stöd till kommersiella projekt.

LAGAR:
• Portabilitetsförordning: Lagförslaget lades fram 9 december 2015. Målet är en ny rätt för att konsumenter ska kunna ta med sina innehållstjänster som Spotify och Netflix på semester eller jobbresor i andra europeiska länder.
• Undantagen ska bli samma. När användning av ett verk faller under ett undantag ska det ske på samma sätt i hela EU. Fokus ligger på undantagen för bibliotekforskare, och ”text and data mining”, samt innehåll för blinda. Det är oklart om “kassettavgiften”, alltså undantaget för privatkopiering, också kommer att likställas i hela EU. Mer troligt är att det kommer ett lagförslag för att förbättra systemen för att kompensation för dessa undantag (speciellt kassettavgiften) når rättighetsinnehavarna – alltså mer och snabbare pengar i plånboken för skapare.
• Värdekedjan ska balanseras. Ett lagförslag kommer att bättre definiera koncept inom upphovsrätten, som “kommunikation till en publik” och “tillhandahållande”. Det låter som juridikbingo, men vad det syftar på är att de system som gör att pengar kommer från skivbutiken till kompositören också funkar på nätet. I tillägg så planeras en ny lag för att förbättra enskilda skapares makt gentemot “värdekedjan”, i praktiken förlag, distributörer etcetera. Det kan betyda att vissa rättigheter inte kan överlåtas via kontrakt, vilket ger bättre möjligheter att försöka få rättvis belöning för ett verk som andra tjänar pengar på. Det är detta förslag som kommer att ha störst genomslag för skapare, utan tvekan.
• Sist men inte minst, en ny antipirat lag. Fokus ligger inte som på2000-talet i att jaga fildelare, utan att istället jaga de som tjänar kosing på folk som fildelar, som till exempel plattformar för torrentlänkar som drar in reklamintäkter. Internetjättarna som Google, Facebook, Twitter och Amazon kommer också att få nya regler att följa för att ta bort olagligt innehåll från sökmotorer, bloggar, sociala nätverk och webb-“lockers” som Dropbox. Om ”pirateriet” hålls på rimlig nivå betyder det också mer pengar för upphovspersoner. Målet är att kringgå problemen med piratjakten i slutet av 2000-talets första decennium.

POLITISKT STÖD
• Förbättrade möjligheter för att ge ut licenser över gränser. Målet är att standardlicenser är gränsöverskridande inom EU, och att licenser som är gränsbundna blir undantaget på marknaden.
• Förbättrade möjligheter att digitalisera material som inte längre är kommersiellt tillgängligt. Innebär stöd för uppdaterade nationella lagar om arkivering, men inga nya EU-lagar.
• Stöd för rättighets- och licensdatabaser för att göra det lättare att hitta rättighetsinnehavare; standardisering av metadata för att göra det lättare att hitta upphovspersoner som ska medge användning av ett verk.

HUVUDPARTEN AV FÖRSLAGEN väntas presenteras i slutet av juni, med undantag av portabilitetsförordningen som finns i maskineriet sedan december. Då sätter också EU:s lagstiftningsmaskin igång. I normala fall tar det mellan ett och tre år att få en lag på plats. Visar det sig vara en kontroversiell lag kan det ta årtionden, men är det bråttom kan det ta veckor.Första fasen där EU-kommissionen, som har ensamrätt att föreslå lagar, gick ut med en remiss är klar. Resultatet utgör en siluett av grundtanken i förslagen, fördelad i två faser. Första fasen kom redan i december. Då presenterades ett förslag som innebär att folk som sitter hemma och streamar musik via Spotify eller kollar på serier på Netflix ska kunna använda tjänsten när de åker på semester. Nyckelfrågan är hur man bestämmer var “hemma” är och hur länge en “semester” är, allt för att förhindra att folk helt enkelt köper en billigare tjänst utomlands. För den enskilda musikskaparen är det inte någonting som kommer att märkas direkt i plånbok eller pappersarbete. Det blir lite mer jobb för innehållsleverantörer som måste uppdatera sina tjänster, så att de går att ta med sig. Däremot blir konsumenten troligtvis bara gladare, som kan ta med sig sin musik och tv-serie på semestern i ett annat land. Samtidigt lyfts ridån för nästa våg, som enligt nuvarande planer kommer som ett paket i slutet av juni.

POLITISKA VILJAN AVGÖRANDE
EU-tjänstemännen har genom remisser, studier och lobbying samlat information för reformen i drygt tio år. All information som de behöver finns i kommissionens databaser. Men förslagen behöver också politisk vilja för att genomföras. Den fanns inte riktigt innan ett nytt garde i kommissionen tog över i 2014.LAGSTIFTNINGEN ÄR OCKSÅ bara en del av reformen. Idéer som kan leda till bättre resultat utan nya lagar är hårdvaluta i Bryssel dessa dagar. Det finns med andra ord anledning att ”spåna fram” nya modeller, är det till exempel dags att utveckla ett ”fair trade”-system för kreativa skapelser? Eller ett självreglerande system som garanterar att skapare får en schysst deal, och som musikälskare kan leta efter när de är måna om att deras idoler är rättvist behandlade. Idén finns redan, och har till och med dryftats i EU-parlamentet. En viktig skillnad jämfört med tidigare försök att reformera upphovsrätten är att det inte längre handlar om att handgripligen släpa in upphovsmännen in i 2000-talet och övertyga dem om hur fantastisk tekniken är. Samtidigt finns en insikt om att den tidigare intensiva jakten på fildelare i kombination med missnöjda skivbolags agerande ledde till en grogrund för Piratpartiet och gav en generell politisk uppslutning bland nätaktivister.

POLITIKERNA HAR OCKSÅ en mer nyanserad bild av hur reformen nu måste ske. Det är viktigt att den omvälvande potentialen av ny teknik får full effekt, men det är lika viktigt att den som skapar ett verk får betalt för sitt jobb. Ur upphovspersonens perspektiv är kravet på transparens i kapitalflödet extra viktigt i ett system med många mellanhänder. Pengarna får inte fastna på vägen eller inte föras vidare till upphovspersonen, oavsett vem som samlar in royaltbetalningarna: Stim, skivbolag eller YouTube.

Publicerad: 
7 april, 2016
Publicerad i: 
Upphovsrätt