En modell för rättvisare fördelning

Mindre så kallade analogier – mer rapportstyrd fördelning. Det var ledorden när Stim och musikleverantörerna i juni 2015 lanserade en modell med ambitionen att åstadkomma en rättvisare fördelning av Stimpengarna som kommer från musik som företag använder i sin egen kommersiella verksamhet, i till exempel butiker och gym.

Målet var att minska den så kallade analogifördelningen och betala ut ersättningar baserade på musikrapportering. Bakgrunden till beslutet var att i takt med att streamingen av musik ökar också få till ett mer träffsäkert statistiskt underlag än de analogimodeller som bygger på uppskattningar utifrån intervjuundersökningar.


SKAP:s ordförande Alfons Karabuda i samtal med nygamla styrelseledamoten Örjan Strandberg. Foto: Annika Berglund

Knappt två år senare summerar SKAP-medlemmen Örjan Strandberg, under flera årtionden en portalfigur i frågor som rör upphovsrätt och ledamot i Stims fördelningskommitté, läget.

– Vi har kommit en bra bit på väg, men vi får leva med båda systemen parallellt för lång tid framöver. Det är fortfarande väldigt många av de 42 000 företagskunderna som inte kan rapportera in exakt vilka musikverk man spelar, säger han. Analogifördelningens andel har minskat totalt sett, samtidigt som den blivit mer träffsäker, understryker han.

– Dels gör Sifo sina undersökningar oftare än tidigare, dels har deras rikstäckande urval som ligger till grund för mätningarna förfinats så att vi får en bättre representation av lyssnandet i hela landet.

– Jag skulle vilja gå så långt att säga att vi i Sverige är en föregångare när det gäller tillförlitligheten i underlaget. Jag kan jämföra med länder i södra Europa där man gör mer långtgående slutsatser på ett betydligt sämre underlag. Det är inte ovanligt att man låter en mätning under en vecka ligga till grund för uppskattning av lyssnandet under ett helt år, något som naturligtvis ger en väldigt skev bild av verkligheten.

Men det betyder inte att det saknats kritik mot den svenska modellen. Kritiken har bland annat riktat in sig mot att Stim och analogimodellen inte fångar upp musiken som till exempel spelas i närradion och vissa kommersiella stationer.

Örjan Strandberg har viss förståelse för kritiken, men tycker att man från Stims sida visat stor lyhördhet. Han lyfter samtidigt fram vikten av att skapa ett system som inte urholkar sig själv. Närradion betalar årligen ut runt 3 miljoner till Stim, knappt två promille av Stims totala fördelning.

– Jag ser det snarare som en pedagogisk utmaning att förklara att vi skapar ett så rättvist system som möjligt, men inte till priset att hela verksamheten sätts på spel. Skapar vi ett system som innebär att det kostar 500 kronor att kräva in 50 kronor blir alla förlorare i slutänden.

Fakta om analogifördelningen

Stim använder sig av så kallad analogi inom de avräkningsområden där det inte finns kostnadseffektiva metoder för att administrera musikrapporteringen. Ersättning från dessa områden fördelas därför utifrån rapporter från andra områden. Målet är alltid att fördelningen ska ske i enlighet med vad som faktiskt spelas, men inte på bekostnad av Stims möjligheter att licensiera musik. Parallellt med nya tekniska lösningar som möjliggör mer rapportering kommer analogin vara viktig även i fortsättningen. Stim genomför kontinuerliga åtgärder för att förbättra rapporteringen från musikanvändare, bland annat genom Sifoundersökningar.

Stim har också genomfört en pilotstudie med så kallad fingerprinting, en teknik som automatiskt identifierar musik som spelas. Stim för även dialog med musikleverantörer, som tillhandahåller skräddarsydda låtlistor för exempelvis butiker, restauranger och hotell och har ställt högre krav på deras musikrapportering.

Publicerad: 
7 april, 2017
Publicerad i: 
STIM