Hennes stora röst och bombastiska musik tog landet med storm i singeln ”Waterline”. Efter år av tvivel och insikter har Caroline GRANT Cederlöf hittat sin unika stil.

Foto: Angelina Bergenwall 

Du har sagt att du är obekväm med att sjunga andras låtar. Varför, tror du?  

– Jag tror att det har att göra med att jag ständigt tvivlar på min förmåga, och sjunger jag någon annans låt sätter jag mig automatiskt i jämförelse. Eller så börjar jag tolka låten utifrån vad som förväntas av mig istället för vad jag själv faktiskt tycker och känner. Jag står på mig mer mot tvivlen nu än förr, skulle nog våga göra en cover och njuta av processen, med lite nyvunnet självförtroende från året som gått. Eller hybris.    

Du är extremt öppen och ärlig i din musik med privata känslor och svårigheter: ångest, sexualitet och så vidare. Du har pratat om dina låtar som ”kapitel ur din offentliga dagbok”. Hur törs du öppna dig så?  

– Det är där det skaver och exploderar som det på riktigt blir intressant att skriva låtar och meningsfullt, för mig. Där känner jag mig hemma i mitt skapande och därför vågar jag, men också fuck it, min musik och min gränslöshet. Jag vill prata om det som är viktigt för mig. Popmusik som aktivism och trojansk häst är också viktigt att leka med ur ett perspektiv som är större än mig och mitt ego.  

Så var går din gräns; det måste finnas situationer eller känslor som du aldrig delar med dig av?  

– Självklart. Jag kartlägger inte mitt liv, jag plockar ut det som sticker ut och får poetisk innebörd i mitt huvud. Jag undviker också hopplöshet som tema. Att skriva befäster liksom min tillvaro och jag vill inte överge hoppet än, även om det ibland känns hopplöst.  

Varför började du skriva musik?  

– Jag började skriva på riktigt när jag gick i gymnasiet. Jag visste att musik var det enda jag ville hålla på med och jag ville inte att någon annan skulle skriva den åt mig.   

Hur hittade du din egen stil, text- och musikmässigt?  

– Efter kanske två år av tvivel och insikter på heltid. Men det är fortfarande work in progress. Ibland vet jag inte vad jag gör, men oftast har jag ett hum om vart jag är på väg, och så lyssnar jag alltid på magkänslan. Jag tror att jag hittade stilen när jag accepterade vad som föll sig naturligt för mig musikaliskt.  

Ditt sound är väldigt härligt bombastiskt, på ett ganska internationellt sätt – inte avskalat och svalt som mycket annan svensk pop. Var kommer den här dramatiska ådran från?  

– Något i vattnet hemma i Ösmo kanske. Min oro är ju ganska bombastisk och jag följer ofta med den, jag gillar stora ljud. Kanske har det också något att göra med att jag växt upp till storband, grunge och Edith Piaf.  

Hur beskriver du själv ditt sound?  

– Som dramatisk pop, eller pop med inslag av trip hop.   

Vilka är dina musikaliska husgudar?  

– Just nu lyssnar jag mycket på nya Björk, gamla PJ Harvey, Kali Uschis, The Shangri-Las och Blood Orange. Och Zevdaliza!  

Hur går det till när du skriver dina låtar? Var börjar du?  

– Det brukar nästan alltid börja med en melodi! Sedan en skiss på produktionen och så till sist texten. Jag skriver sällan text på plats i en session, jag blir stressad av att prestera fram en text utan tid för eftertanke. Resten är postproduktion och lek med ljud och referenser.  

Vad gör du när du kör fast?  

– Tar en promenad, eller ett bad. Jag bryter också gärna av genom att läsa eller kolla på film, hämta ny kraft och inspiration i någon annans verk. Ibland behövs det bara tid och envishet, fast det suger och känns som att trampa vatten.     

Om tre år, vem är GRANT och hur låter hon då?  

– Jag hoppas att jag har blivit en bättre producent och melodimakare. Jag tror att mina texter kommer vara en ännu tryggare plats för mig där jag kan experimentera utan att tappa kärna.  Jag har ingen aning om hur jag kommer att låta i framtiden, förmodligen inte alltför annorlunda mot hur jag experimenterar nu. Men hoppas att jag tycker att det är kul och spännande och att jag gör det helhjärtat och rakryggat. Förhoppningsvis har jag budget till allt jag vill skapa visuellt.  

Vem skulle du gärna samarbeta med i framtiden?  

– Den stora drömmen just nu är att få uppföra mina låtar med en symfoniorkester, och jag sjunger gärna en duett med Paul McCartney. Finns annars många duktiga producenter och musikskapare som jag vill träffa. En dröm som nyligen blivit sann är att skriva med Jocke Berg och Björn Yttling, jag vill jobba vidare med det vi har. Det vore otroligt att göra ett ljudprojekt med Arca en dag i framtiden, kanske tillsammans med en videokonstnär.  

Vad har du för tips till unga/nya musikskapare om hur de kan lyckas?  

– Låt magkänslan ta plats och ta er tid. Det är modigt.