Håkan Elmquist: Så minns jag Gnesta-Kalle

Rune "Gnesta-Kalle" Gnestadius avled i sitt hem den 18 december 2010. Hans närmaste är hustrun Kerstin och barnen Olle och Eva med familjer. I detta porträtt minns SKAP:s tidigare ordförande Håkan Elmquist sin nära vän och kollega Gnesta-Kalle.

Så minns jag Gnesta-Kalle

Varm, vänlig, generös, kunnig, ibland drastiskt rolig och med psykologisk blick för hur folk i allmänhet och musiker i synnerhet inrättar sin vardagliga tillvaro. Listan blir lång när tankarna går till vännen, dragspelaren, radio- och tv-producenten Rune Gnestadius.

Rune föddes 1927 i en statarlänga på Södertuna gård i Gnesta. Efter ungdomsåren i Stockholm blev han födelsebygden Gnesta trogen resten av livet. Han var en populär och kär invånare i den natursköna kommunen i Sörmlands hjärta: få, om någon, har redan under sin livstid fått en väg uppkallad efter sig. Gnesta-Kalle blev artistnamnet, ofta bara Kalle bland musikerkompisarna eller Gnesta vid sammanträdesbordet på Stim eller Skap. Genom sina tusentals radio-och tv-program blev han en av våra folkkäraste musikpersonligheter.

Under ungdomsåren hängde dragspelet lika ofta över Rune Edvin Karlssons axlar som postväskan: livets uppehälle tjänade han som postiljon. Men den inkomst som dragspelandet inbringade blev snabbt betydande och 1954 var det dags att lämna in postväskan för gott och mera permanent axla dragspelet. Då hade han redan hunnit ansluta sig till Stim 1947, döpa om sig från Karlsson till Gnestadius, bli medlem i SKAP 1950 och debutera med eget kapell i radio 1951.

Efter den första radiospelningen mindes han särskilt telefonsamtalet från fru Fredriksson på Edition Sylvain: ”Jasså! Det är ni som spelar Sylvains melodier i radio! Ska det vara nödvändigt?! Här ringer folk och frågar efter noter och dom är slutsålda. Jag tänker inte trycka om dom!”

Det var en av Runes favorithistorier och den ger i skrattspegeln en bild av hur han uppfattade sin roll i det svenska musiklivet: att framföra och propagera för svensk musik med brinnande övertygelse och envishet oavsett omgivningens eventuella sura miner.

Till varje pris skulle det ointresse som han alltför ofta mötte för vår svenska musikskatt bekämpas. Hans vapen blev till en början dragspelet. Som en av de främsta i landet visade han hur ett sådant kunde låta när det bidrog till att berika kulturlivet; repertoarkännedom och kunskap om olika musikmiljöer tillägnade han sig under flitigt turnerande; radion och televisionen utvecklade hans formuleringsförmåga och intervjuteknik; maktpositionen, som han egentligen aldrig eftersträvade, följde med engagemanget i de organisationer som värnar om upphovsmännen och deras rättigheter, nämligen SKAP, där han var styrelsemedlem under åren 1959-1969 och 1975-2005, Stim och NCB:s råd.

Vid SKAP:s sammanträdesbord var Rune ofta styrelsens dåliga samvete. Han applåderade gärna den nya, framgångsrika svenska populärmusiken, men han visste att det fanns många äldre föregångare som hade gjort denna fantastiska utveckling möjlig och som nu riskerade att långsamt försvinna i glömskans dunkel. Han påminde styrelsen om glömda storheter, några som levde ett liv i missär, andra som råkat ut för krämpor som slår till och förlamar kreativiteten, åter andra som fortfarande var högst aktiva men inte längre gick hem hos en ung publik. Åtskilliga uppmuntrande bidrag och stipendier nådde tacksamma mottagare utan att de hade en aning om att det var Gnesta-Kalle som berett vägen.

Sitt mandat att arbeta för ”svenskhetens bevarande i hemlandet” fick han av Ulf Peder Olrog som anställde honom 1968 på Sveriges Radio, just med denna klart formulerade arbetsuppgift. Och svenskt blev det! Aldrig under 80 procent svensk musik i de program som han producerade i radio och tv! Programmen blev många, själv uppskattade han dem till nära 4000. Nämner man några av alla de programrubriker han försåg med innehåll så kan man ana den enorma vidden av hans kreativitet och arbetskapacitet: Våra favoriter, Grannland, Sommar på Skansen, Dags för dragspel, Lunchboxen, Revymeny, Gomidda´, Mälar´n runt, Café Sundsvall, Träna med TV, Gumping…

Runes komponerande räknas inte i tusental, han visste ju att det redan fanns så mycket fin svensk musik… men några hundra blev det, till exempel Glad och livad, På lövad loge, En sväng på banan, Bränd-Pers vals (bearbetning), Den sjungande bonden, medkompositör till Jämtgubben, Kära mor och Flickan i dalen, och många, många fler med anknytning till vad vi brukar kalla kultis.

I många av sina program hade han undvikit att spela själv och så småningom kände han att det var dags att definitivt lägga dragspelet på hyllan. Vi lyckades inte ens förmå honom att ta med sig spelet till den traditionella midsommardansen på Muskö!

Jag hade glädjen att på olika sätt få samarbeta med Rune nästan hela den tid han satt i SKAP:s styrelse, men det var under de senaste tjugo, tjugofem åren som kamratskapet övergick till nära vänskap. Sommarens intåg firades alltid på Kerstins och Runes altan vid villan i Gnesta. Där diskuterades det aktuella musiklivet och i den mån vi kunde påverka tingens ordning så drogs riktlinjer upp för kommande aktiviteter i SKAP och Stim.

Fred Winter-priset fick han redan 1970 och SKAP:s första radiopris 1991. Svenska folket gjorde honom till idol och Kungen visade sin tacksamhet genom att 1995 tilldela honom Konungens guldmedalj i 8:e storleken i högblått band ”för värdefulla insatser till bevarande av den svenska musiktraditionen”. SKAP:s hedersmedlem blev han 2005.

Av oss gamla vänner är han djupt saknad.

Håkan Elmquist

tidigare ordförande i SKAP

Publicerad: 
3 januari, 2011
Publicerad i: 
Medlemsservice