Sara Parkman: ”Att utöva musik får inte bli enbart en medelklasshobby”

Folkmusikern, aktivisten och SKAP-pristagaren Sara Parkman fogar med sitt skapande ihop månghundraåriga traditioner med samtid: - Folkmusiken är extremt relevant för så många fler än de som lyssnar idag.

Hur hittade du folkmusiken?
     – Folkmusiken har lite passivt legat på lur under hela min uppväxt, men som barn var jag mest intresserad av att spela ”My heart will go on” eller sjunga mäktiga låtar i kyrkans barnkör. Jag tyckte folkmusik kändes ganska töntigt. Men via proggen och Urkult, som var den tuffa festivalen alla från Västernorrland for till, så började jag inse att folkmusiken bar på så oändligt många olika vägar och former. Då började jag på allvar längta efter att bli en del av den världen. 

Foto: Elvira Varghans

Möter du många fördomar om folkmusik?
     – Haha, jo, folk är generellt ganska obildade när det gäller våra musikaliska arv. Att folkmusik bara är tjo och tjim, Sverigedemokrater och på sin höjd Kalle Moreaus. Framförallt har folkmusiken alltid haft väldigt låg status i så kallade finkultur-sammanhang. Jag vet att många av mina gamla lärare på folkmusikinstitutionen på Musikhögskolan i Stockholm verkligen fått slita för att genren ens ska få finnas till och ha någon slags status. Jag tänker att den låga statusen speglar ett typ av klassförakt - allmogen, det folkliga, är inte lika komplext och komplicerat som den västerländska konstmusiken, och så vidare …  Så fördomarna handlar antingen om att det är musik för tokiga nationalister, eller att det är ”simpelt” och inte värt att ta på allvar. Tur för mig att jag vet att inget av detta är sant, så att jag får ta del av denna fantastiska genre.

Du har spelat i Norge, i Serbien med mera – hur gångbar är svensk folkmusik utomlands, finns ett internationellt community för folkmusik?
     – Absolut, men jag har inte rört mig jättemycket i det. När jag spelat utomlands har det antingen varit i diverse klubbsammanhang eller på platser där Sverige ska representeras, typ i gamla svenskbygder i USA. Men jag tror att intresset kommer växa i takt med att det blir så mycket lättare att hitta ny, intressant och svingrym traditionell musik.  


Du samarbetar med violinisten och folkmusikern Samantha Ohlanders – berätta! 
     – Vi blev rumskamrater på Malungs Folkhögskola för tio år sedan och sedan dess har vi varit bästisar och bundis, ett klassikt spelmansäktenskap skulle man kunna säga. Det vill säga: vi älskar varandra och är då och då ganska osams. Vi varvar egna projekt med vårt gemensamma, så att vi också har egna trådar som vi sedan kan väva ihop. Det känns som att vi alltid kommer att spela ihop på ett eller annat vis. 


”Jag gillar hur Sara Parkman liksom kuppar in folkmusiken i storstadsdjungeln” skrev Sofia Lilly Jönsson för ett par år sedan. Är det så du själv ser på din musik, att du liksom ”smyger” in den i ett nytt sammanhang för att fler ska få upp ögonen för genren? 

     – Haha, på ett sätt ja, fast mest tror jag det handlar om att jag oftast går efter devisen ”Gå dit det känns”. Mitt språk är folkmusik, men jag vill alltid hiva in en massa andra referenser och smaker utifrån musik jag lyssnar på. Jag tycker att folkmusiken är extremt relevant för så många fler människor än som lyssnar idag. Ur ett konstnärligt perspektiv, men också för att det är så sjukt viktigt att känna sin historia. Sedan är det så att folkmusiken alltid har förändrats med sin tid, så det jag gör när jag adderar nya element är helt enligt tradition. 

”Matriarkerna” är din och Samantha Ohlanders hyllning till de kvinnor som banat väg för er och andra kvinnor som gör musik idag. Folkmusikkollektivet idag – hur är fördelningen mellan kvinnor, män och icke-binära?
      – Det har hänt väldigt mycket de senaste åren, jag upplever att det finns en stark feministisk medvetenhet och vilja till att arbeta med jämställdhet. Men jag kan känna en oro inför framtiden att färre kommer få möjlighet att utöva musik då det dras ner på kulturskolorna, och att de ideella krafterna bakom amatör-musik-Sverige som är avgörande i att tillgängliggöra musicerandet inte är lika starka längre. Att utöva musik får inte bli enbart en medelklasshobby. 


Din musik bär ofta på politiska budskap. Är det nytt i folkmusiken?
     – Om en tittar historiskt på musiken är det svårt att dra en gräns för vad som är folkmusik och inte, eftersom just genreindelning är ett modernt fenomen. Folkmusiken är egentligen ett paraplybegrepp för allt från arbetsmusik, kyrkomusik, vaggvisor, snuskvisor… Och i detta ingår musik som använts i arbetarrörelsen och hela folkrörelse-Sverige. Det finns så många spår i detta, men att bära politiska budskap är inte nytt för musiken.  


Du var med och startade Folkmusiker mot främlingsfientlighet 2010. Hur föddes den idén? 
     – Vi startade som en reaktion mot att nationalister snodde och tilläts använda folkmusik och folkkultur. Vi ville visa att folkkultur är rörligt, gränsöverskridande och en motsats till den snäva kulturpolitik som SD förordar. Att folkkultur och traditioner är skitviktiga och att vi skjuter oss själva i foten om vi stämplar det som ”rasistiskt” eller ”nationalistiskt” . Vi publicerade ett knätofsmanifest som faktiskt var ganska bra. Nätverket finns kvar, men böljar lite fram och tillbaka i aktivitet. 


Du växte upp i Härnösand i en kyrklig kontext. Har din musik och ditt kreativa uttryck formats på något sätt av religionen?

     
– Jättemycket! Jag tänker att det är kyrkan i kombination med kulturskolan som är grunden till att jag håller på. Att kyrkan var ett fantastiskt rum att växa upp i och att som barn vara omringad av människor som musicerade. Där var musiken oftast inte något som skulle hivas upp på en piedestal eller beundras, utan alla sjöng med och deltog, och musiken hade en väldigt tydlig funktion i att skapa helighet. Mitt kommande album som går under arbetsnamnet Vesper tar avstamp i en sakral tradition där jag vänt, vridit och funderat kring hur musiken använts för att hantera det obeskrivliga, det heliga, det storslagna. Bland annat kommer min pappa som är präst vara solist på skivan och sjunga en tusenårig gammal koral ihop med nya melodier jag har skrivit. Det känns svårt och svindlande att få skriva in sig i en tusenårig tradition på det viset. 


Varifrån får du inspiration till ditt skapande?
     – Inspiration är väldigt flyktigt. Det kan komma genom allt från tågresor till konstiga drömmar via något jag ser på Ica. För mig handlar det mer om att ge rum åt skapandet. Att fara iväg några dagar och arbeta fokuserat och isolerat tvingar en att känna inspiration och genomföra saker.  


Kör du fast ibland?
     – Oj, jämt. Det där ”Jädrar vad det rullar på, här skapas mästerverk” är en sällsynt känsla. Jag tycker att skapandeprocessen är ganska metodisk, och så vid vissa glimrande tillfällen gnistrar det till. Sedan tillbaka till att arbeta igenom materialet. Står det helt still går jag en promenad, springer eller simmar. 

FAKTA:
I oktober fick Sara Parkman SKAPs Aktivistpris med motiveringen: ”En synnerligen modern uttolkare och skapare av folkmusik som synliggjort vårt starka kvinnliga musikarv. En modig konstnär som inte räds att göra sin röst hörd i samtidens viktigaste frågor, i såväl sin musik som i debatten.”

Publicerad: 
21 januari, 2019