Vem älskar ett direktiv?

För ett par veckor sedan möttes jag vid ett möte återigen av att vi upphovspersoner borde arbeta för ”musikbranschens bästa” och inte lyfta det där med rättighetshavarkategoriernas behov (läs upphovspersoner vs musikförläggare, artister vs producenter etc.). Det skulle bli ”trevligare stämning” då.

Säkert sagt i all välmening, men det är problematiskt när man kommer historielös in i ett sammanhang. Vi vet nämligen hur det är att vara utan egen röst, med andra i branschen som för vår talan. Och visst, det kanske var bättre förr – för alla andra än upphovspersoner och musiker.

Det är också anledningen att man från EU under lång tid utvärderat ekosystemet vi kreatörer verkar i och funnit vår situation helt orimlig sett till det värde vi bidrar med, för allas bästa.

Man började därför utforma det så kallade sällskapsdirektivet som ger en tydlig uppmaning att värna rättighetshavarkategorierna och då med särskilt fokus på upphovspersonerna anslutna till upphovsrättssällskapen. Ingen skulle få ignorera detta till förmån för kortsiktiga kommersiella intressen där den individuella fördelningen inte är lika viktig som storleken på den pengapåse som återkommande når bolagets ägare.

Inget fel i dessa olika utgångspunkter; bara vi är medvetna om dem och på jämna villkor tillåts vara motparter som samarbetar. En lednings ansvar är ju inte enbart att skapa god stämning i  styrelserum utan att bättre villkor (och tillhörande förbättrad stämning!) i den bransch som tack sina företrädares stundtals tuffa nypor ger en trygg och rättvis spelplan där även mjuka värden till slut tillvaratas och belönas.

Nu väntar en implementeringsprocess för det nya upphovsrättsdirektivet i Sverige. Här finns paragrafer, som till exempel den så kallade transparenstriangeln, ämnad att skapa bättre balans mellan avtalsparter och med god transparens skapa sund konkurrens, och som hjälper oss välja vilka mellanhänder som skall förvalta våra rättigheter. Det ligger också i samhällets och lyssnarnas intresse att motverka den inlåsning av våra verk vi sett ske när bolag inte aktivt arbetar för att musiken skall nå en publik.

Vi är alltså optimistiska att direktivet faktiskt kommer att förändra villkoren för oss som arbetar med att skapa det fundament som hela musikbranschen vilar på. Det bygger dock på att vi i de situationer som kräver kommer att hävda vår rätt på ett sätt som kanske skapar lite dålig stämning. Men lite dålig stämning kan vi nog alla ta ibland när vi diskuterar så pass viktiga frågor som rättigheter för musikskapare. Eller hur?

Glad sommar!

/Alfons Karabuda

Illustration: Anders Lidén

Publicerad: 
1 juli, 2019