Skappristagare 2019: Sibille Attar



Stort grattis Sibille! Hur känns det?

Helt otroligt! Jag blev så chockad och överlycklig! Det är alltid lika stärkande att bli sedd. Skrek rakt ut! 

Du har ett starkt personligt uttryck i din musik, har det alltid funnits där eller har det arbetats fram med tiden?
Jag jobbar konstnärligt väldigt intuitivt, det finns ingen förutsedd strategi kring hur jag ska vara. Eftersom jag arbetar väldigt mycket ensam blir slutresultatet otroligt troget mig själv så att säga, vilket såklart kan vara på både gott och ont, men det är i alla fall så det har blivit.

Hur har ditt sound utvecklats från ditt första album till ditt senaste?
Den första skivan hade låtar som var rätt så gamla, det fanns ju ett litet lager att ta av så att säga. Men nu måste jag jobba från noll hela tiden vilket är härligt, för då finns en större rörlighet eftersom de nya låtarna inte hinner sätta sig så hårt.
Jag tror på rörelse och föränderlighet och har alltid det i min grund, men jag vet inte om jag lyckas. Vill försöka att inte värdera mitt arbete för mycket. Det som känns magiskt tenderar att blekna om jag gör det. 

Minns du första gången du spelade upp en låt du skrivit? Hur kändes det?
Det kändes sopigt tyvärr. Det var i en situation där jag ville skriva mer till gruppen jag var med i, men det ville inte mottagaren, haha! 
Så jag fick ingen respons alls utan det hela tegs ihjäl. Låten kan ju också ha varit dålig?
Senare i min karriär har det ju sett väldigt annorlunda ut. 
Dock tycker jag inte så mycket om att sitta och spela upp mina alster... 
Kanske har jag färgats av den första gången, kanske inte? Det är oerhört länge sen nu.

Text: Johanna Siljeström/KWD  
Foto: Privat

Publicerad: 
24 oktober, 2019