Lamix: ”Om det tar slut blir jag arg, för jag jobbar så hårt”

”Om det tar slut blir jag arg, för jag jobbar så hårt”

Efter åratal av fosterhemsplaceringar, fattigdom och ensamhet vände livet för Lamin ”Lamix” Mbergan. Idag är det ingen som skrattar åt hans musikdrömmar. 


Lamin ”Lamix” Mbergan. Foto: Noah Agemo

Förra sommaren släppte du debutsingeln "Hey baby”. Efter en hade låten strömmats 75 000 gånger. Vad tänkte du då?
- Jag var helt i chock, hade inga ord. Ärligt så fattade jag knappt…det var bara en siffra. Den här framgången gjorde allt i mitt liv bättre. Jag kunde styra upp mitt liv rent ekonomiskt, hade plötsligt råd att köpa saker. Innan kunde jag inte köpa någonting, ibland inte ens mat. Så det blev ett nytt liv.

Varför blev just musiken ditt sätt att uttrycka dig?
- Jag har alltid gillat musik, lyssnat mycket. Men det har inte varit en självklar grej att jobba med det. Det är nytt för mig. Men jag har alltid melodier i huvudet. Jag satt på tunnelbanan och hade en slinga i huvudet, tänkte ”detta låter najs”. Jag gick till Pato, min manager, som sa ”du MÅSTE spela in detta!”. Sedan lade vi på text och körde. Det blev Hey baby.

Hur lärde du dig? Skapa melodier, texter…
Det bara finns i huvudet,  jag går på känsla. Och så har jag ju hjälp av Pablo, min producent.

Varifrån får du inspiration?
- Mycket från USA. Deras hiphop-scen ligger så långt före oss, alla där förstår genren. Där ligger Drake etta, men de största artisterna här är typ aldrig hiphop. Jag lyssnar mycket på dansmusik, senaste dagarna har jag lyssnat på min nya singel. Ibland lyssnar jag på piano, klassisk musik, opera, soundtracks från filmer… Det är musik som framkallar en känsla, ”jag kan skriva om det här!”. Känslan du får av musiken betyder ofta mer än texten.

Jag får intrycket att din drivkraft varit revansch, att visa att du är någon, trots en tuff bakgrund. Vad är din drivkraft idag?
- Först var det just den drivkraften, att visa alla att de hade fel som inte trodde på mig. Nu har jag kommit så långt att bokstavligen ALLA som inte trodde på mig vet att de hade fel. Nu har jag startat och kommit en lång bit i loppet och det är bara att springa, så långt jag kan. Jag vill representera Sverige, vill kunna säga utomlands ”jag representerar svensk hiphop”, och sätta oss på kartan. Och jag vill bli Årets artist igen.

Det har gått fort för dig, från att inte bli insläppt på P3 Guld 2017 till att i år stå på scen på samma gala för att ta emot pris som Årets artist. Är du någonsin rädd att allt ska ta slut, att det ska försvinna?
- Det kan ta slut, jag vet det. Men gör det det så var det meningen.  Eller nej, vänta: Om det tar slut blir jag arg, för jag jobbar så hårt. Det skrämmer mig lite, att Sverige kanske inte är med på det här, inte är redo. Att folk tycker att jag går för långt. Jag vill att Sverige ska supporta mig, hjälpa mig att bli så stor att andra länder ska fatta och börjar lyssna på svensk musik. Jag kommer behöva support från hela landet.

Vem skulle du vilja jobba med? Någon artist, producent?
- Svår fråga… Nej, inte så svår egentligen. Jag vill jobba med Pablo, min producent! Det blir grymt då.

Bästa staden att spela i?
- Kristianstad var galet, skitbra, men jag har inte hunnit igenom så många städer än….har ju just börjat. Men snart kommer jag dra fram grejer på scen som ingen sett förut, riktigt feta shower med pyroteknik och massor som händer. Det kommer sticka ut i hiphopen, det är ingen som gör det idag.

Vilket råd vill du ge till nya musikskapare som ger sig in i branschen?
- Kämpa! Det kommer alltid finnas folk som säger ”nej, det går inte, glöm det”. Fortsätt kämpa ändå. Bry dig inte! Kör på och gör din grej! 

Text Hannah Kirsebom, KWD Studio